Textarkiv Fredric Freddot Carlsson-Andersson

Länge märker jag dem inte. Läser om Pridefestivalen och bestämmer mig för att åka för långt med flit: en ensamutflykt från de vana gatorna och stråken på Söder.

Det är först mamman jag får syn på. Hon försöker komma med i samtalet om fotbollsallsvenskan men när sönerna och mannen inte lyssnar fortsätter hon att läsa i sin veckotidning. De lyssnar inte heller senare, när hon säger att de måste byta linje för att komma till hotellet.

Män är vana att ta plats. Från att vi är bebisar tränas vi som fötts med snopp till att ta för oss av offentliga utrymmen. Kvinnor tränas till att hålla sig i bakgrunden, ha hand om "markservicen" och se till att man och barn mår bra. Kvinnan i familjen skriver inbjudningskort till julfesten. Mannen tittar på OS eller tvättar bilen. Kvinnan är van vid att anpassa sig. Mannen van vid att förvänta sig sex när han ansträngt sig för husfriden, varit "romantisk" och köpt rosor.

Tåget stannar. Mamman tar sin tidning och förklarar åt vilket håll de ska gå. Familjen följer efter.

Det kan verka efterkonstruerat, men där i tunnelbanevagnen förstod jag varför jag engagerar mig. En plötslig insikt i hur allt hänger ihop. Hur vi människor medvetet eller omedvetet låter oss styras av vår vana. Varken i skolan eller senare tränas vi till att ifrågasätta denna vana, knappast heller till det som så intimt hänger ihop med själva ifrågasättandet: solidaritet och demokrati.

Journalisten Magnus Linton talade i sitt sommarprogram om självgående samhällslögner. Självklara, oskrivna regler som vi rättar våra liv efter. En av dessa regler lyder: "Djur finns till för att vi ska äta dem." När vi är hungriga äter vi. I västvärlden är mat lika med kött. Oavsett hur många argument vi matas med som visar hur dåligt det är att äta kött - både för djurens skull, miljön och för vår egen hälsa - så fortsätter de allra flesta svenskar att äta döda djur.

Denna vana gör att dessa människor också stödjer den industri som varje dag dödar tusentals hönor, kycklingar, grisar och kor. Alla varelser med individuella känslor och önskningar, och framförallt; detta har senare forskning visat tydligt- en förmåga att känna smärta som i vissa fall är lika utvecklad som människors.

Varför händer ingenting? Lika svårt som det verkar vara att bryta en utvecklad vana tror jag det är att upptäcka och erkänna sin egen dubbelmoral. Jag vet inte hur många jag känner som matar och skämmer bort rådjur och älgar på sin tomt och aldrig skulle komma på tanken att skjuta dem. De här djuren ses som individer snarare än mat; exotiska vänner som gör radhus- eller villalivet mer spännande. Samtidigt kan dessa människor beställa in rådjurssadel eller älgstek på restaurang.

De flesta som äter kött är vana vid att kunna köpa sina filéer och kotletter plastinpackade i frysdisken. Men skulle de kunna döda djuren själva? Och om inte - vem ska då göra det?

Det är säkert många som minns "skotten i Ljungskile" för snart två år sedan. Hela svenska folket rasade efter att utsända kontrollanter från jordbruksverket skjutit fem kor och en tjur på plats i deras hage. Orsaken sades efteråt vara att ägaren inte märkt djuren efter EU:s regler. Katastrofrubriker beskrev dödandet som barbariskt och groteskt.

Jag tänker på alla de kor som varje dag trängs i minimala tranportutrymmen för att sedan stressade få ett skott i pannan. Då inte i en grön hage utan i en industrilokal och ofta utan att ens ha hunnit dö ordentligt innan de sprättas upp.

Varför reagerar folk inte mot detta? Det finns många argument för att äta kött, även om jag börjar tycka att de är uttjatade och borde granskas ordentligt. Vanligast är det som säger att människan alltid har ätit kött. Ja, det kanske vi har. Vi har också alltid dödat varandra, krigat och män har alltid våldtagit kvinnor.

Ett annat argument är att majoriteten av Sveriges befolkning - observera att det inte är världens - äter kött. Och att det därför skulle vara demokratiskt förankrat. Ja, en stor majoritet av svenska folket har kött på sina tallrikar, men majoriteten kan ha fel. I många av de länder som kallats för demokratier har majoriteten varit för att kvinnan inte ska ha rösträtt, att det är rätt att ha slavar osv. Demokrati är inget statiskt utan utvecklas hela tiden.

Jag går upp på S:t Eriksplan. En ny värld öppnar sig på de stora gatorna. Husen är färgglada och det kryllar av små butiker för begagnade skivor. Fler än jag har hittat på Söder. Jag tänker att det var lätt, lättare än vad jag trott, att bryta ett gammalt mönster. Och egentligen helt oväntat.