Textarkiv Fredric Freddot Carlsson-Andersson

I min värld verkar det här helt crazy bananas. Just för att det är det. Ingenstans har gruppen kvinnor makt över gruppen män och ingenstans är någon av feminismens inriktningar den dominerande ideologin, vilket manskämparna på internet hävdar. Det här är ett klassiskt sätt för oss män att slå ifrån oss ansvar. Istället för att protestera mot könsbundna orättvisor (som drabbar alla men i större utsträckning kvinnor) så protesterar vi mot dem som pekar på problemen. Det enda könskrig jag känner till är det som dagligen förs mot kvinnor.

Var är dessa engagerade män när det protesteras mot våldtäkter och mäns våld mot kvinnor (som trots det stora mörkertalet när det gäller kvinnors våld mot män är ett ofantligt mycket större samhällsproblem)?

Nyligen kom manskramarboken (ja, jag har läst den) Dingo Dingo, skriven av trion Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson. Ett budskap i den är att att feminismen gått för långt, ett annat att det finns kvinnor som är elaka (som att det skulle vara ett faktum som feminismen försöker dölja). Ett annat budskap är att det är kravfyllt att vara man i dag. Vi män sitter fast i en destruktiv manlighet som berövat oss från allt vad osexuell närhet och intimitet heter; Dingosarna träffas i smyg i en tom industrilokal för att kramas och prata känslor.

Det sista budskapet håller jag med om. Trånga könsburar är såklart inte bra för någon. Jag försöker själv träna om mig genom att vara fysiskt nära andra män och genom att öppna mitt hjärta även då det inte gäller fotboll och musik. Det är en omprogrammering som är lika viktig som energikrävande. Men ingen feminist har någonsin hindrat mig. Snarare tvärtom.

Så här skrev litteraturkritikern Klara Johansson i början av nittonhundratalet: Den dagen männen börjar diskutera sig själva som män, den dagen kommer mänskligheten att gå in i en ny era. Tidigare jämställdhetsministern Margareta Winberg sade för över tio år sedan att vi inte kommer att nå full jämställdhet förrän vi får med oss männen och som ett led i detta pekades det på flera fördelar som skulle komma med jämställdheten; bättre relationer, bättre kontakt med våra barn och så vidare.

Att vi män inte kan tänka oss att förändra oss och vårt beteende om vi inte har någonting att vinna på det säger en del om det kapitalistiska manssamhället. Som om vinsten demokrati och rättvisa i sig inte är en tillräcklig morot.

I min värld räcker det att öppna tidningen vilken dag som helst för att patriarkatet ska göra sig påmint. Män med makt beordrar sina soldater till massvåldtäkter på kvinnor i opposition. Män med makt exploaterar kvinnors kroppar på bordeller och strippklubbar, tar emot mutor och förskingrar mångmiljonbelopp. Män, både med och utan makt, struntar i sina fortkörningsböter, störtar in på fotbollsplaner för att slå ner någon random person i frustration över att det egna laget ligger under. Så ser manssamhället ut i dag. 2011. Andra världar än den har jag bara stött på i Star wars-filmerna.

I den värld jag vistas i får du i sekunden du kikar fram som antisexistisk queer-snubbe mängder av kramar och dunkar i ryggen. En värld där normbrytande kan bilda nya normer.

Det är lätt att flyga iväg. Efter mer än tio år som öppet bisexuell (förutom inför släkten då) har tiden kommit för rannsakan. Vad betyder det att vara bi? Ja, den teoretiska biten är inga problem - att bli kär i och känna sensuell och sexuell attraktion till människor snarare än kön är lika självklart som vegansillen på julbordet. Vardagen är knepigare. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande. Lika bi hon. Hur länge kan vi se oss som icke-hetero? Är det inte bara ett sätt för oss att plocka politiskt korrekta poäng samtidigt som vi, till skillnad från de som lever i samkönade relationer, faktiskt inte riskerar någonting?

Och om jag vill behålla den bögiga delen av min identitet; hur lätt är det när de flesta män är färgade av att sitta i en unken och låst könsbur (men större och rymligare än kvinnors) som gör oss tråkiga och självupptagna? På många sätt är vi män idioter som inte fattar nånting av det som feminister försöker få oss att inse. Vi fortsätter att länsa stora håven med privilegier utan att blinka. Att byta roll på teatern är lätt, svårare i verkligheten. Speciellt när rollerna inte bara ligger där och väntar på en rad utan tilldelas utifrån en maktskala.

Jag sticker mellan med Stephan. Tom Waits-fanatiker. Tysk. Jag minns inte vilka gränser jag passerade som trevande nittonåring sovandes bredvid honom, men jag minns att det var härligt. En öl i en liten irländsk by utvecklades till en intensiv vecka där vi klängde på varandra som i en romantisk komedi (minus lövhögarna och New Yorks skyline). Slutscenen där han kom springande efter tåget har nästan fått ett mittuppslag i min historiebok.

Nu är jag trygg i min identitet. Då var den här händelsen så otänkbar att den passerade bara därför. Och just det är nog det enda riktigt svåra med att vara man; att det lättforcerade staket som skiljer bonding från bögeri samtidigt kan ge el-stötar. Det gäller att hålla sig på rätt sida, annars kommer könspolisen och slänger tillbaka dig.

Trodde aldrig att jag skulle citera Strindberg men var det inte han som sa att det är synd om människorna? Och visst blåser det kalla vindar med Texas-gubbar, allianser och klimatförändringar. Men vi har varandra, endast varandra, och om vi bara hjälps åt (ingen är fri förrän alla är fria), peppar ut varandra från garderober och burar så kan alla nog hitta en identitet att trivas med. För det kommer att göra blåsten lite mer uthärdlig. Och så tänder vi ljus och delar en lussebulle och en varm choklad, liksom.

Nu kommer jag ut som julfirare.

– Hej alla snygga tjejer och killar. Nu blir det rock, sen blir det pop. Det utlovade Monkeystrikes sångare och gitarrist Cecilia Nordlund när hon drog igång kvällen. Och trions skramliga punkrock sopade verkligen banan ren för populära Marit Bergman och hennes sjupersonersband. Pop blev det. Den unga publiken, tjugo minus, som kommit till KB svarade med dans, svett  och knutna nävar i luften. En publik som skulle kunna vara inhyrd direkt från Emmabodafestivalen via en sväng på JC eller dyr secondhandaffär. Randigt åttiotal. Avancerade ishockeyfrisyrer, tränings-overallsjackor och popglasögon. Så många par Converse att jag snabbt tappade räkningen. Och titta, där är ju Håkan Hellström i sitt linne och sitt plommonstop.

– Nu tänker jag inte be om ursäkt längre, sade Marit Bergman efter att ha stämt sin gitarr småfumligt. Och varför skulle hon göra det? Nya skivan Baby, dry your eye har fått topprecensioner och hennes namn nämns inte längre bara som motvikt till mansdominansen inom musikbranschen. Hon glänser med en proffsig scenshow som kommer att regera i sommar.

Jag står  ofta och muttrar på konserter. Det måste till något extra för att motivera det höga biljettpriset. Publiken, som ju  kan höra samma låtar hemma i lugn och ro, kräver att bli omruskade. Marit Bergman band ger i alla fall allt de har, och det är mycket. Åsa Jacobssons hårdrockspiano och blåsarna som inte står still en hundradels sekund. I will always be your soldier med från hjärtat-sång från publiken och ett tal om systerskap griper tag. De två största hitsen, Adios amigos med Cecilia Nordlund som röjpartner och Waste more time, levereras i underbara versioner.

Bandets enda problem är att det trots allt blir för mycket grädde på moset. De är nästan för glada, springer in till för många extranummer. Den godaste bakelsen kräver även den en stunds stillhet för att verkligen gå ner.

Slutligen en hälsning till alla konsertsugna killar. Vi är ofta längre än vad tjejer är, speciellt i hatt. Därför får det konsekvenser om vi alla väljer att ställa oss längst fram vid scenen.

Killen som just sagt detta verkade föra hela gruppens talan. Hela stolsraden förenades i en kollektiv tjurskallighet och jag och min kollega fick strunta i den bildanalys vi tänkt gå igenom och ägnade istället resten av lektionen till att prata om makt, demokrati och inflytande. Overheadbilderna med exempel på sexistisk reklam åkte tillbaka ner i sin kartong. Det blev en svettig timme, där vi i princip tyckte olika om allt men framförallt om uteliggare, alkoholister och prostituerade.

Nedstämd och med tilltufsad övertygelse lämnade jag högstadieskolan och på vägen hem formulerade jag ett mejl till Moderaterna. Där tänkte jag gratulera till framgången. Det var nämligen inte utan avundsjuka jag under lektionen insåg hur effektivt deras, och hela det nyliberala idébyggets ”sköt dig själv och skit i andra- mentalitet”, hittat in i medvetandet hos en hel generation. Tänk om vi som vill förmedla något annat haft samma resurser!

Det är imponerande hur nyliberalismen, genom att locka med de fria valens logik, får 14-åriga killar att tänka att utsatta människors olycka beror på att de inte skött sig i skolan. Att de inte tagit för sig och  därför får skylla sig själva. Att det är självklart att snygga tjejer viker ut sig på tunnelbanereklamen och att de inte borde klaga eftersom de ju tjänar mycket pengar.

Ser framför mig en skock fjuniga killar som om några år kommer att bossa bland stekhällarna på Mc Donalds. På frågan varför deras kvinnliga arbetskamrater tjänar mindre blir svaret:

– Det är väl bara att löneförhandla!

Lika hårt som jag nyss stämplat de här killarna i pannan kommer mitt skägg att sitta i brevlådan  när det visar sig att jag har fel och de hamnar som biståndsarbetare eller jurister på Jäm-O. Och det är just det som är ett av många kryphål i individualismen: människor använder ibland valfriheten till annat än att bara tänka på sig själva.

Det är först mamman jag får syn på. Hon försöker komma med i samtalet om fotbollsallsvenskan men när sönerna och mannen inte lyssnar fortsätter hon att läsa i sin veckotidning. De lyssnar inte heller senare, när hon säger att de måste byta linje för att komma till hotellet.

Män är vana att ta plats. Från att vi är bebisar tränas vi som fötts med snopp till att ta för oss av offentliga utrymmen. Kvinnor tränas till att hålla sig i bakgrunden, ha hand om "markservicen" och se till att man och barn mår bra. Kvinnan i familjen skriver inbjudningskort till julfesten. Mannen tittar på OS eller tvättar bilen. Kvinnan är van vid att anpassa sig. Mannen van vid att förvänta sig sex när han ansträngt sig för husfriden, varit "romantisk" och köpt rosor.

Tåget stannar. Mamman tar sin tidning och förklarar åt vilket håll de ska gå. Familjen följer efter.

Det kan verka efterkonstruerat, men där i tunnelbanevagnen förstod jag varför jag engagerar mig. En plötslig insikt i hur allt hänger ihop. Hur vi människor medvetet eller omedvetet låter oss styras av vår vana. Varken i skolan eller senare tränas vi till att ifrågasätta denna vana, knappast heller till det som så intimt hänger ihop med själva ifrågasättandet: solidaritet och demokrati.

Journalisten Magnus Linton talade i sitt sommarprogram om självgående samhällslögner. Självklara, oskrivna regler som vi rättar våra liv efter. En av dessa regler lyder: "Djur finns till för att vi ska äta dem." När vi är hungriga äter vi. I västvärlden är mat lika med kött. Oavsett hur många argument vi matas med som visar hur dåligt det är att äta kött - både för djurens skull, miljön och för vår egen hälsa - så fortsätter de allra flesta svenskar att äta döda djur.

Denna vana gör att dessa människor också stödjer den industri som varje dag dödar tusentals hönor, kycklingar, grisar och kor. Alla varelser med individuella känslor och önskningar, och framförallt; detta har senare forskning visat tydligt- en förmåga att känna smärta som i vissa fall är lika utvecklad som människors.

Varför händer ingenting? Lika svårt som det verkar vara att bryta en utvecklad vana tror jag det är att upptäcka och erkänna sin egen dubbelmoral. Jag vet inte hur många jag känner som matar och skämmer bort rådjur och älgar på sin tomt och aldrig skulle komma på tanken att skjuta dem. De här djuren ses som individer snarare än mat; exotiska vänner som gör radhus- eller villalivet mer spännande. Samtidigt kan dessa människor beställa in rådjurssadel eller älgstek på restaurang.

De flesta som äter kött är vana vid att kunna köpa sina filéer och kotletter plastinpackade i frysdisken. Men skulle de kunna döda djuren själva? Och om inte - vem ska då göra det?

Det är säkert många som minns "skotten i Ljungskile" för snart två år sedan. Hela svenska folket rasade efter att utsända kontrollanter från jordbruksverket skjutit fem kor och en tjur på plats i deras hage. Orsaken sades efteråt vara att ägaren inte märkt djuren efter EU:s regler. Katastrofrubriker beskrev dödandet som barbariskt och groteskt.

Jag tänker på alla de kor som varje dag trängs i minimala tranportutrymmen för att sedan stressade få ett skott i pannan. Då inte i en grön hage utan i en industrilokal och ofta utan att ens ha hunnit dö ordentligt innan de sprättas upp.

Varför reagerar folk inte mot detta? Det finns många argument för att äta kött, även om jag börjar tycka att de är uttjatade och borde granskas ordentligt. Vanligast är det som säger att människan alltid har ätit kött. Ja, det kanske vi har. Vi har också alltid dödat varandra, krigat och män har alltid våldtagit kvinnor.

Ett annat argument är att majoriteten av Sveriges befolkning - observera att det inte är världens - äter kött. Och att det därför skulle vara demokratiskt förankrat. Ja, en stor majoritet av svenska folket har kött på sina tallrikar, men majoriteten kan ha fel. I många av de länder som kallats för demokratier har majoriteten varit för att kvinnan inte ska ha rösträtt, att det är rätt att ha slavar osv. Demokrati är inget statiskt utan utvecklas hela tiden.

Jag går upp på S:t Eriksplan. En ny värld öppnar sig på de stora gatorna. Husen är färgglada och det kryllar av små butiker för begagnade skivor. Fler än jag har hittat på Söder. Jag tänker att det var lätt, lättare än vad jag trott, att bryta ett gammalt mönster. Och egentligen helt oväntat.

Nu är jag tjugoåtta och de magiska orden är inte lika många. Visst, jag stöter ibland på akademiska skrifter fulla av konstiga ord, men dessa är ofta synonymer till ett enklare vardagligt ord som jag redan kan eller så går de att slå upp. Och som med så mycket annat i min vuxna värld är magin som omgav orden borta. Men det finns ett ord som trots att det knappast är magiskt, ändå har en märklig funktion.

Jag tänker på man. Ett ord som betyder mer än "person med snopp" och som är så självklart att vi ofta inte tänker på att det händer saker när vi plockar in/ut det i ett sammanhang.

Vi lever i ett patriarkat där män som grupp har makt över kvinnor som grupp och där mannen är norm, en norm som genomsyrar både samhällsnivå och individnivå. Detta syns inte bara i språket. Normen finns inbakad i våra samhällsstrukturer och visar sig i allt från löneskillnader till vem som får och skaffar sig utrymme i skolan.

Det här är inget nytt som jag har kommit på. Kvinnorörelsen och feministisk vetenskap har pekat på dessa orättvisor i hundratals år, utan att få gehör från samhället. Vi män har inte lyssnat. Bland annat för att konsekvenserna skulle medföra att vi då blir tvungna att dela med oss av vår makt och våra privilegier.

I stället för att lyssna och lära, skyller vi ifrån oss och försvarar andra män, håller upp en gemensam sköld mot arga feminister. Senast var skölden riktad mot "Operation Kvinnofrid", som med höstens affischkampanj ville visa hur mäns våld mot kvinnor även drabbar barnen. Affischerna syntes på gatorna och på tunnelbanestationer runt om i Stockholm och blev tidigt kritiserade för att de skulle skrämma små barn och i förlängningen bidra till att försvåra kontakten mellan pappor och deras barn.

En kampanj ska beröra och mana till diskussion, det är många överens om. Och verkligheten berör - det är smärtsamt att inse hur många kvinnor och barn tvingas leva under en ständig terror, en terror som dessutom skickligt osynliggörs av media. Mäns våld mot kvinnor är ett av de skickligast dolda samhällsproblemen vi har i "världens mest jämställda land". Hur många kvinnor och barn som drabbas är svårt att mäta eftersom mörkertalet är så stort, men beräkningar baserade på statistik från BRÅ - brottsförebyggande rådet, visar att kvinnor misshandlas flera gånger varje timma, dygnet runt. Bara under 1999 anmäldes 12 644 fall av misshandel inomhus där kvinnan på något sätt var bekant med förövaren.

De eldsjälar som i tjej- och kvinnojourerna arbetar för att ge de drabbade skydd får väldigt lite utrymme; hela problemet stämplas som en "kvinnofråga", får låg status och tystas ner. Det var inte länge sedan mäns våld mot kvinnor rubricerades som "kvinnovåld", "lägenhetsbråk" och "familjebråk".

Det lilla ordet män tas bort och därmed också ansvaret. Jämför med hur mordet i Bromma nyligen fick stå som symbol för det tilltagande "ungdomsvåldet". Att det till allra största delen handlar om ett "killvåld" retuscheras effektivt bort av media och myndigheter.

Höstens kampanj gjorde tydligen att män och pappor kände sig utpekade och kränkta. Många gick ut offentligt och fördömde kampanjen, bland andra Anders Carlberg, Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren och simkaptenen Hans Chrunak. Kampanjens samordnare Eva Wettborg bombarderades med hatmejl och kallades för "nazifeminist" (Expressen 8/11). Media använde rubriker som "Hetsjakt på pappor" (DN 7/11).

Om det nu är så att en sådan här kampanj ger oss män en kollektiv skuldkänsla så är det dags att vi lär oss att leva med den och i stället förvandlar den till ett kollektivt ansvar. Vi män har ju inget ansvar för att vi blivit födda till män i det här samhället, men vi har ett ansvar att inte passivt se på hur sexism och kvinnoförtryck frodas. Visst finns det pappor och män som INTE slår kvinnor och barn i deras närhet, men diskussionen får inte handla om att ge dessa upprättelse.

Vi måste sluta att dela upp oss i "goda, jämställda och ansvarstagande män" och "de andra - de som misshandlar och våldtar. I stället borde vi inse att vi ända från den dagen vi föds som pojkar tränas till överordning. På olika sätt, med eller utan våld eller hot om våld, ser vi till att bibehålla detta maktövertag. Mekanismen ser likadan ut både på individnivå och samhällsnivå.

Exemplen på hur mäns våld mot kvinnor accepteras är många. Juriststuderande Björn Rosenströms kritiserade skiva "låtar som är sådär" har återkommit till butikerna efter två års exil på soptippen, med lika kvinnoförnedrande textrader: "Du ville pippa, men det ville jag helst slippa. Du drog ner mina brallor, men då slog jag dig på käften. Du slet av dig din BH och slängde fram dina tuttar. Då klippte jag av dom för jag tyckte dom var för långa". Och: "Om du drar ner min byxa ska du få se min yxa, en yxa som gör allt för att få lite ballt".

Jag har på senare tid sett högstadiekillar gå runt i T- shirts och munkjackor med texten "BITCH". Under texten en bild där en stiliserad man håller en pistol mot en kvinnas huvud, medan hon knäböjd framför honom ger honom oralsex.

Det är detta vi borde reagera mot och inte mot de som försöker beskriva hur verkligheten ser ut.

På samma sätt går det trender i forskarvärlden. För femton, tjugo år sedan var det till exempel populärt att studera hur människor från olika samhällsklasser tänker och talar på olika sätt. På nittiotalet var det skillnader mellan könen som gällde. Den amerikanske psykologen och författaren John Grays bok "Män är från Mars, kvinnor från Venus" sålde i tiotals miljoner exemplar över hela världen.

Här i Sverige fångades tråden snart upp av populärvetenskapen och ringlade in på mässor och föredrag, upp i TV-soffor och ut i vårt kollektiva medvetande. Varje år gick 70 000 kvinnor på företagskurser som hette "Våga tänka kvinnligt" och "Mera kvinnligt". Med en befrielsens suck menade många att det äntligen blivit accepterat att tala om naturliga skillnader, gener och hormoner. En kvinna vågar vara kvinna igen, suckade de, efter att sjuttiotalets påstådda strävan efter likhet försökt göra henne till man.

Pojkar och flickor är enligt denna populärvetenskapliga forskning totalt olika. Pojkar och män sades ha bättre förutsättningar för många saker än flickor och kvinnor. Marie Eenfeldt spridde via folkhälsoinstitutet sin bok "Leva ihop" till gymnasieungdomar i hela landet, full med "sanningar" om hur olika uppsättningar av hormoner gör oss olika och hur redan spädbarn beter sig olika. Åsikterna, som det egentligen handlar om, togs emot som sanningar och det hela utvecklades till en lönande industri i jämställdhetens tecken.

Det finns en fara i att peka på skillnader då det kan leda till att de förstärks och blir till självuppfyllande profetior; vi anpassar oss efter de förväntningar som säger att vi är olika. Jag menar inte att det inte finns skillnader. Det farliga med att se dem som naturgivna är att orättvisor då inte går att ändra på. Den som ger en kvinna en låg lön är ju inte en gen eller en hormon utan en chef som går att påverka.

En dröm jag har inför det nya årtusendet är att vi kommer att kunna identifiera oss som människor i första hand istället för utifrån vad vi har mellan benen. Jag har nämligen åsikten att de flesta andra skillnader är inlärda, att vi trycks in i könsramar som utvecklas parallellt med att vår från födseln tomma tavla fylls med begrepp kring vad det är att vara flicka och pojke, kvinna och man. Redan från början får vi förväntningar på oss, som ser olika ut beroende på vilket kön vi har. Omgivningens fråga "Vad blev det?" till det nyblivna föräldraparet visar hur svårt vi skulle ha att förhålla oss till en könsneutral människa.

De gratulationskort som brukar köpas till den nyfödde finns i en mängd olika utföranden, men könsuppdelningen har de alla gemensamt. Den kan symboliseras av vilka leksaker det avbildade spädbarnet har bredvid sin vagga, vilken färg sängkläderna eller rosetten på sparkdräkten har. Det kan också vara några få ord i texten som skiljer, men som räcker för att ge helt olika budskap: "Ett gossebarn har tagit klivet rakt in i denna stora värld. På honom väntar hela livet, all lycka önskas på hans färd". Samma tillverkares kort till en flicka: "Ett litet näpet flickebarn har anlänt till vår värld. Här önskas hon all lycka och glädje på sin färd".

Pojken kliver in i världen, som dessutom är stor, flickan anländer lite svävande. Båda korten har varsin formulering som inte motsvaras på det andra. "Flickebarnet" har fått påhänget litet och näpet. På "gossebarnet" väntar hela livet. Vilket kort uppmanar till äventyr? Vilket till att bry sig om sitt utseende?