Textarkiv Fredric Freddot Carlsson-Andersson

2012-01-25
10:53:00

Vi vill ha beröm för att torka kräks (Föräldrar och Barn, februari 2012)
Vällingflaskan diskad. Morgondagens dagiskläder framplockade. Efter att jag stuckit in huvudet i sovrummet för en sista ”han-andas-väl-check” sätter jag mig vid datorn och loggar in på den populäraste föräldrasajten. Klickar nyfiket på en pappaflik. Golf. Whiskey och cigarrer. Har jag kommit rätt? Tips på vilken barnstol som är bäst. En tråd om bilmärken har 165 inlägg. Xbox360 livespel. Kampsport. Jag loggar ut.

Om att vara pappa innebär att ansvara för tekniska inköp och sedan ”hjälpa till” med resten när det är reklamavbrott i Champions League eller kampsportsgalan – då vill inte jag vara med. Nej, jag är förälder. På riktigt. För så här är det ju – det enda vi manliga föräldrar inte kan är att amma och det är det inte alla mammor som kan eller vill. Annars har vi exakt samma förutsättningar. Om vi inte ska tro på den uppmärksammade forskaren Annika Dahlströms statsfinansierade teorier – mäns hjärnor och fingertoppar (!) är inte utvecklade för att ta hand om en annan varelse – och det ska vi inte, såvida vi inte är ute efter en enkel sista minuten till stenåldern.

”William hälsar regelbundet på honom i USA och de ser till att talas vid varje dag – via antingen Skype eller telefon. ” Så beskrevs artisten, producenten och tidigare Idol- jurymedlemmen Andreas Carlssons föräldraskap i en intervju i tidningen Plaza Kvinna. Jag antar att syftet med att han säger så, och att journalisten tar med det, är att läsaren ska tycka att han är omtänksam och ansvarsfull. Hur hade reaktionerna sett ut om det var en mamma som presenterats så? Eller som superhunken Jude Laws rollfigur i romantiska komedin The Holiday (en av mina favoritfeelgoods) som är en uppoffrande hjälte det ska tyckas synd om. Mamman till hans två barn har dött. Ett vanligt grepp i Hollywood. Verklighetens alla miljontals ensamma mammor gör sig tydligen inte på film. Pappor ska ha sympatier och beröm. Annars sätter vi oss inte ner på golvet, torkar vardagskräks och reder ut oglamorösa tovor. Lättare att vara ”barnvakt” då och då. Kittla ett barn till skratt. Ta emot tindrande ögon efter att vi räckt fram en present och bekräftelse från hon som ligger där vid kräkset så fort vi försvunnit igen.

Författaren och journalisten Maria Sveland, Bitterfittan: ”Dessa kvinnor som ständigt täcker över männens frånvaro. Skapar berättelser och fotografier för att minska barnens längtan. Kanske är det därför som papporna är så närvarande i barnfilmer och barnböcker? En film som Sigge älskar heter Hitta Nemo. Den handlar om hur en fiskpappa genom en hel film letar efter sin son som blivit bortförd till ett akvarium. Mamman är helt enkelt död. Liksom Pippis mamma. Och var är mamman hos Alfons Åberg? Ingen som vet. Som om berättelserna för barn också var tvungna att kompensera pappornas frånvaro i verkliga livet. ”

Nu, 2012, finns inget att skylla på. Så när vi män väljer bort våra barn beror det varken på konstruktionsfel i hjärnan eller kvinnor som inte uppmuntrar oss utan på att vi helt enkelt inte vill. Barnstolsansvaret verkar räcka alldeles utmärkt. Män som grupp tar fortfarande bara ut 20 procent av föräldradagarna och dessa infaller fortfarande under semestern, OS och älgjakten.

Jag hör hur någon snurrar runt och gnyr i sovrummet. Nattrutinen. När han sparkar av sig täcket och ropar efter mig stryker jag honom över det svettiga håret, stoppar tillbaka fötterna under täcket. Och så somnar han om.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: