Textarkiv Fredric Freddot Carlsson-Andersson

Jag har kommit ut som både det ena och det andra. Arbetarbarn var svårt, bisexuell relativt lätt (förutom inför släkten då).

I den värld jag vistas i får du i sekunden du kikar fram som antisexistisk queer-snubbe mängder av kramar och dunkar i ryggen. En värld där normbrytande kan bilda nya normer.

Det är lätt att flyga iväg. Efter mer än tio år som öppet bisexuell (förutom inför släkten då) har tiden kommit för rannsakan. Vad betyder det att vara bi? Ja, den teoretiska biten är inga problem - att bli kär i och känna sensuell och sexuell attraktion till människor snarare än kön är lika självklart som vegansillen på julbordet. Vardagen är knepigare. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande. Lika bi hon. Hur länge kan vi se oss som icke-hetero? Är det inte bara ett sätt för oss att plocka politiskt korrekta poäng samtidigt som vi, till skillnad från de som lever i samkönade relationer, faktiskt inte riskerar någonting?

Och om jag vill behålla den bögiga delen av min identitet; hur lätt är det när de flesta män är färgade av att sitta i en unken och låst könsbur (men större och rymligare än kvinnors) som gör oss tråkiga och självupptagna? På många sätt är vi män idioter som inte fattar nånting av det som feminister försöker få oss att inse. Vi fortsätter att länsa stora håven med privilegier utan att blinka. Att byta roll på teatern är lätt, svårare i verkligheten. Speciellt när rollerna inte bara ligger där och väntar på en rad utan tilldelas utifrån en maktskala.

Jag sticker mellan med Stephan. Tom Waits-fanatiker. Tysk. Jag minns inte vilka gränser jag passerade som trevande nittonåring sovandes bredvid honom, men jag minns att det var härligt. En öl i en liten irländsk by utvecklades till en intensiv vecka där vi klängde på varandra som i en romantisk komedi (minus lövhögarna och New Yorks skyline). Slutscenen där han kom springande efter tåget har nästan fått ett mittuppslag i min historiebok.

Nu är jag trygg i min identitet. Då var den här händelsen så otänkbar att den passerade bara därför. Och just det är nog det enda riktigt svåra med att vara man; att det lättforcerade staket som skiljer bonding från bögeri samtidigt kan ge el-stötar. Det gäller att hålla sig på rätt sida, annars kommer könspolisen och slänger tillbaka dig.

Trodde aldrig att jag skulle citera Strindberg men var det inte han som sa att det är synd om människorna? Och visst blåser det kalla vindar med Texas-gubbar, allianser och klimatförändringar. Men vi har varandra, endast varandra, och om vi bara hjälps åt (ingen är fri förrän alla är fria), peppar ut varandra från garderober och burar så kan alla nog hitta en identitet att trivas med. För det kommer att göra blåsten lite mer uthärdlig. Och så tänder vi ljus och delar en lussebulle och en varm choklad, liksom.

Nu kommer jag ut som julfirare.