Textarkiv Fredric Freddot Carlsson-Andersson

Utanför mitt fönster myllrar ett nykläckt årtusende för fullt. I dessa allra första dagar är det inne med hiphop på svenska och kaffe latte. Snart är det något annat som gäller.

På samma sätt går det trender i forskarvärlden. För femton, tjugo år sedan var det till exempel populärt att studera hur människor från olika samhällsklasser tänker och talar på olika sätt. På nittiotalet var det skillnader mellan könen som gällde. Den amerikanske psykologen och författaren John Grays bok "Män är från Mars, kvinnor från Venus" sålde i tiotals miljoner exemplar över hela världen.

Här i Sverige fångades tråden snart upp av populärvetenskapen och ringlade in på mässor och föredrag, upp i TV-soffor och ut i vårt kollektiva medvetande. Varje år gick 70 000 kvinnor på företagskurser som hette "Våga tänka kvinnligt" och "Mera kvinnligt". Med en befrielsens suck menade många att det äntligen blivit accepterat att tala om naturliga skillnader, gener och hormoner. En kvinna vågar vara kvinna igen, suckade de, efter att sjuttiotalets påstådda strävan efter likhet försökt göra henne till man.

Pojkar och flickor är enligt denna populärvetenskapliga forskning totalt olika. Pojkar och män sades ha bättre förutsättningar för många saker än flickor och kvinnor. Marie Eenfeldt spridde via folkhälsoinstitutet sin bok "Leva ihop" till gymnasieungdomar i hela landet, full med "sanningar" om hur olika uppsättningar av hormoner gör oss olika och hur redan spädbarn beter sig olika. Åsikterna, som det egentligen handlar om, togs emot som sanningar och det hela utvecklades till en lönande industri i jämställdhetens tecken.

Det finns en fara i att peka på skillnader då det kan leda till att de förstärks och blir till självuppfyllande profetior; vi anpassar oss efter de förväntningar som säger att vi är olika. Jag menar inte att det inte finns skillnader. Det farliga med att se dem som naturgivna är att orättvisor då inte går att ändra på. Den som ger en kvinna en låg lön är ju inte en gen eller en hormon utan en chef som går att påverka.

En dröm jag har inför det nya årtusendet är att vi kommer att kunna identifiera oss som människor i första hand istället för utifrån vad vi har mellan benen. Jag har nämligen åsikten att de flesta andra skillnader är inlärda, att vi trycks in i könsramar som utvecklas parallellt med att vår från födseln tomma tavla fylls med begrepp kring vad det är att vara flicka och pojke, kvinna och man. Redan från början får vi förväntningar på oss, som ser olika ut beroende på vilket kön vi har. Omgivningens fråga "Vad blev det?" till det nyblivna föräldraparet visar hur svårt vi skulle ha att förhålla oss till en könsneutral människa.

De gratulationskort som brukar köpas till den nyfödde finns i en mängd olika utföranden, men könsuppdelningen har de alla gemensamt. Den kan symboliseras av vilka leksaker det avbildade spädbarnet har bredvid sin vagga, vilken färg sängkläderna eller rosetten på sparkdräkten har. Det kan också vara några få ord i texten som skiljer, men som räcker för att ge helt olika budskap: "Ett gossebarn har tagit klivet rakt in i denna stora värld. På honom väntar hela livet, all lycka önskas på hans färd". Samma tillverkares kort till en flicka: "Ett litet näpet flickebarn har anlänt till vår värld. Här önskas hon all lycka och glädje på sin färd".

Pojken kliver in i världen, som dessutom är stor, flickan anländer lite svävande. Båda korten har varsin formulering som inte motsvaras på det andra. "Flickebarnet" har fått påhänget litet och näpet. På "gossebarnet" väntar hela livet. Vilket kort uppmanar till äventyr? Vilket till att bry sig om sitt utseende?