Textarkiv Fredric Freddot Carlsson-Andersson

Kvinnor misstänkliggör, misshandlar och förlöjligar män. Är de dessutom feminister så ingår de i en hatkonspiration som vill trycka ner hela manligheten. Så ser världen ut. Om man ska tro de obehagligt många antifeministiska bloggar och forum som i jämställdhetens namn mobiliserar på nätet.

Debattören och författaren Pär Ström menar att feminister bara bryr sig om kvinnors rättigheter och att könsmaktordningen är en myt. Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali ville, genom att på ett F!-flygblad byta ut orden kvinnor mot svenskar och män mot muslimer, visa att rasism och feminism bygger på samma retorik.

I min värld verkar det här helt crazy bananas. Just för att det är det. Ingenstans har gruppen kvinnor makt över gruppen män och ingenstans är någon av feminismens inriktningar den dominerande ideologin, vilket manskämparna på internet hävdar. Det här är ett klassiskt sätt för oss män att slå ifrån oss ansvar. Istället för att protestera mot könsbundna orättvisor (som drabbar alla men i större utsträckning kvinnor) så protesterar vi mot dem som pekar på problemen. Det enda könskrig jag känner till är det som dagligen förs mot kvinnor.

Var är dessa engagerade män när det protesteras mot våldtäkter och mäns våld mot kvinnor (som trots det stora mörkertalet när det gäller kvinnors våld mot män är ett ofantligt mycket större samhällsproblem)?

Nyligen kom manskramarboken (ja, jag har läst den) Dingo Dingo, skriven av trion Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson. Ett budskap i den är att att feminismen gått för långt, ett annat att det finns kvinnor som är elaka (som att det skulle vara ett faktum som feminismen försöker dölja). Ett annat budskap är att det är kravfyllt att vara man i dag. Vi män sitter fast i en destruktiv manlighet som berövat oss från allt vad osexuell närhet och intimitet heter; Dingosarna träffas i smyg i en tom industrilokal för att kramas och prata känslor.

Det sista budskapet håller jag med om. Trånga könsburar är såklart inte bra för någon. Jag försöker själv träna om mig genom att vara fysiskt nära andra män och genom att öppna mitt hjärta även då det inte gäller fotboll och musik. Det är en omprogrammering som är lika viktig som energikrävande. Men ingen feminist har någonsin hindrat mig. Snarare tvärtom.

Så här skrev litteraturkritikern Klara Johansson i början av nittonhundratalet: Den dagen männen börjar diskutera sig själva som män, den dagen kommer mänskligheten att gå in i en ny era. Tidigare jämställdhetsministern Margareta Winberg sade för över tio år sedan att vi inte kommer att nå full jämställdhet förrän vi får med oss männen och som ett led i detta pekades det på flera fördelar som skulle komma med jämställdheten; bättre relationer, bättre kontakt med våra barn och så vidare.

Att vi män inte kan tänka oss att förändra oss och vårt beteende om vi inte har någonting att vinna på det säger en del om det kapitalistiska manssamhället. Som om vinsten demokrati och rättvisa i sig inte är en tillräcklig morot.

 

I min värld räcker det att öppna tidningen vilken dag som helst för att patriarkatet ska göra sig påmint. Män med makt beordrar sina soldater till massvåldtäkter på kvinnor i opposition. Män med makt exploaterar kvinnors kroppar på bordeller och strippklubbar, tar emot mutor och förskingrar mångmiljonbelopp. Män, både med och utan makt, struntar i sina fortkörningsböter, störtar in på fotbollsplaner för att slå ner någon random person i frustration över att det egna laget ligger under. Så ser manssamhället ut i dag. 2011. Andra världar än den har jag bara stött på i Star wars-filmerna.