Textarkiv Fredric Freddot Carlsson-Andersson

När jag som sexåring började läsa hittade jag ord överallt. Några lärde jag mig snabbt betydelsen på, andra förblev okända och spännande. Vissa ord var rent utav magiska.

Nu är jag tjugoåtta och de magiska orden är inte lika många. Visst, jag stöter ibland på akademiska skrifter fulla av konstiga ord, men dessa är ofta synonymer till ett enklare vardagligt ord som jag redan kan eller så går de att slå upp. Och som med så mycket annat i min vuxna värld är magin som omgav orden borta. Men det finns ett ord som trots att det knappast är magiskt, ändå har en märklig funktion.

Jag tänker på man. Ett ord som betyder mer än "person med snopp" och som är så självklart att vi ofta inte tänker på att det händer saker när vi plockar in/ut det i ett sammanhang.

Vi lever i ett patriarkat där män som grupp har makt över kvinnor som grupp och där mannen är norm, en norm som genomsyrar både samhällsnivå och individnivå. Detta syns inte bara i språket. Normen finns inbakad i våra samhällsstrukturer och visar sig i allt från löneskillnader till vem som får och skaffar sig utrymme i skolan.

Det här är inget nytt som jag har kommit på. Kvinnorörelsen och feministisk vetenskap har pekat på dessa orättvisor i hundratals år, utan att få gehör från samhället. Vi män har inte lyssnat. Bland annat för att konsekvenserna skulle medföra att vi då blir tvungna att dela med oss av vår makt och våra privilegier.

I stället för att lyssna och lära, skyller vi ifrån oss och försvarar andra män, håller upp en gemensam sköld mot arga feminister. Senast var skölden riktad mot "Operation Kvinnofrid", som med höstens affischkampanj ville visa hur mäns våld mot kvinnor även drabbar barnen. Affischerna syntes på gatorna och på tunnelbanestationer runt om i Stockholm och blev tidigt kritiserade för att de skulle skrämma små barn och i förlängningen bidra till att försvåra kontakten mellan pappor och deras barn.

En kampanj ska beröra och mana till diskussion, det är många överens om. Och verkligheten berör - det är smärtsamt att inse hur många kvinnor och barn tvingas leva under en ständig terror, en terror som dessutom skickligt osynliggörs av media. Mäns våld mot kvinnor är ett av de skickligast dolda samhällsproblemen vi har i "världens mest jämställda land". Hur många kvinnor och barn som drabbas är svårt att mäta eftersom mörkertalet är så stort, men beräkningar baserade på statistik från BRÅ - brottsförebyggande rådet, visar att kvinnor misshandlas flera gånger varje timma, dygnet runt. Bara under 1999 anmäldes 12 644 fall av misshandel inomhus där kvinnan på något sätt var bekant med förövaren.

De eldsjälar som i tjej- och kvinnojourerna arbetar för att ge de drabbade skydd får väldigt lite utrymme; hela problemet stämplas som en "kvinnofråga", får låg status och tystas ner. Det var inte länge sedan mäns våld mot kvinnor rubricerades som "kvinnovåld", "lägenhetsbråk" och "familjebråk".

Det lilla ordet män tas bort och därmed också ansvaret. Jämför med hur mordet i Bromma nyligen fick stå som symbol för det tilltagande "ungdomsvåldet". Att det till allra största delen handlar om ett "killvåld" retuscheras effektivt bort av media och myndigheter.

Höstens kampanj gjorde tydligen att män och pappor kände sig utpekade och kränkta. Många gick ut offentligt och fördömde kampanjen, bland andra Anders Carlberg, Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren och simkaptenen Hans Chrunak. Kampanjens samordnare Eva Wettborg bombarderades med hatmejl och kallades för "nazifeminist" (Expressen 8/11). Media använde rubriker som "Hetsjakt på pappor" (DN 7/11).

Om det nu är så att en sådan här kampanj ger oss män en kollektiv skuldkänsla så är det dags att vi lär oss att leva med den och i stället förvandlar den till ett kollektivt ansvar. Vi män har ju inget ansvar för att vi blivit födda till män i det här samhället, men vi har ett ansvar att inte passivt se på hur sexism och kvinnoförtryck frodas. Visst finns det pappor och män som INTE slår kvinnor och barn i deras närhet, men diskussionen får inte handla om att ge dessa upprättelse.

Vi måste sluta att dela upp oss i "goda, jämställda och ansvarstagande män" och "de andra - de som misshandlar och våldtar. I stället borde vi inse att vi ända från den dagen vi föds som pojkar tränas till överordning. På olika sätt, med eller utan våld eller hot om våld, ser vi till att bibehålla detta maktövertag. Mekanismen ser likadan ut både på individnivå och samhällsnivå.

Exemplen på hur mäns våld mot kvinnor accepteras är många. Juriststuderande Björn Rosenströms kritiserade skiva "låtar som är sådär" har återkommit till butikerna efter två års exil på soptippen, med lika kvinnoförnedrande textrader: "Du ville pippa, men det ville jag helst slippa. Du drog ner mina brallor, men då slog jag dig på käften. Du slet av dig din BH och slängde fram dina tuttar. Då klippte jag av dom för jag tyckte dom var för långa". Och: "Om du drar ner min byxa ska du få se min yxa, en yxa som gör allt för att få lite ballt".

Jag har på senare tid sett högstadiekillar gå runt i T- shirts och munkjackor med texten "BITCH". Under texten en bild där en stiliserad man håller en pistol mot en kvinnas huvud, medan hon knäböjd framför honom ger honom oralsex.

Det är detta vi borde reagera mot och inte mot de som försöker beskriva hur verkligheten ser ut.